Det var få skivor jag hade så höga förväntningar på 2011 som Tripper, och kanske var det därför jag hade så svårt att ta den till mig när den kom. Den lät mycket blekare och kanske lite tråkigare än The Ruminant Band, en av de absolut bästa skivorna 2009 och Fruit Bats bästa hittills. Eric D. Johnson har den här gången rört sig bort från det murriga 70talssound som präglade The Ruminant Band, rört till det i studion och fått Tripper att låta mer som det soloprojekt som det är än ett helbandsverk. Och man kan förstå att det var ett oundvikligt steg att ta, med tanke på att gränsen mellan att låta som en pastisch på gammal pubrock låg farligt nära, nu när Fruit Bats växt ur den lo-fi-kostym som präglade de tidiga albumen. Men under den uppklippta, lite flyende produktionen döljer Tripper flera höjdpunkter och ett lika ambitiöst historieberättande som alltid, och det blev extra tydligt när jag såg dem på Debaser Malmö. Bandet gav blod och nerv åt låtarna och lät dem ta mer plats än på albumet och blottade det genomarbetade hantverk som var låt är, även på detta album. Hade de gjort samma sak på skiva så hade den legat bra mycket längre upp på listan.

Kanske en av årets roligaste överraskningar. UKON är poeten som är psykoanalytiker och nu även popstjärna. Eller kanske inte. Även om Standardmodellen gick ganska obemärkt förbi i skivbruset så är detta den absurdistiska, språkreflekterande poesins möte med synthpopen en liten pärla som för UKONs mörka humor och hans ordvrängeri och gör det märkligt… dansant. Ja, faktiskt. Det kanske behövs höras för att förstås men som en förlängning av vad bob hund eller Hans Appelqvist gjort så ter det sig inte så konstigt. Det är ömsom roligt, ömsom tragiskt, alltid detaljriktikt och varsamt anpassat till någon som låter som om Doktor Kosmos möter ett uppdaterat Page. Klart roligare än poetiskt besläktade Kristina Lugns möte med EST för nåt år sedan och väldigt roligt för nån lika intresserad av poesi som av popmusik som jag.

Nedräkningen till 2011 års bästa skivor börjar nu med en post varje dag på den här annars lite sega bloggen (plugg plugg jobb) och det är tydligt hur mycket jag grävt mer mig i gammalt det här året, hur lite nytt det egentligen är jag har lyssnat på. Dock är de som jag faktiskt givit mig tid till ganska så självskriva, kvalitet snarare än kvantitet kanske. King Creosote har varit med ett tag men han har aldrig låtit lika skör och innerlig som på det här samarbetet med Jon Hopkins. Det liksom sprakar från högtalarna. Det är en filmisk resan i sjaskiga hamnkvarter och diskbänksrealistiska skotska anonyma byar. Det påminner om mycket annat i genren i män med piano och akustisk gitarr, men detaljerna och den där jagande rösten gör den ändå till en större upplevelse än mycket annat i genren.

Jag vet inte vad som förvånar mig mest: hur sjukt svängigt och talking heads-påminnande det här är eller hur konstigt det är att se Thomas Öberg i KOSTYM.

Okej, postchock så kan man konstatera att Öbergs förkärlek för metatexter märks även på den här skivans första singelsläpp (förra var ”Popsång mot min vilja” som lät som titeln låter). Det ska bli tokigt roligt att få höra nya skivan i december. Enligt uppgift ska den vara som ett glatt syskon till ”Det överexponerade gömstället”. Efter att ha hört den här singeln tvivlar jag inte på det, även om glädjen som alltid känns lätt bedräglig när den uttrycks från denna mans penna. Man väntar bara på en tvär ordvändning, en ironisk tveksam fras.

Nu vill jag dja igen, enbart så att jag kan sätta på den här låten så fort nåt drygo säger harduingetmankandansatill och blänger argt.

Lyssnar på Freddie Wadlings nya skiva med enbart bondlåtar. Som det prepubertala bond-fan jag var har jag en viss känslomässig relation till de här låtarna och Wadlings röst drar som djupt lod genom mig. Som vanligt, höll jag på att säga. Senast jag fick den där nakna sårbarheten som en istapp i huvudet var när jag såg klippet ovan, från pausen i melodifestivalen. I covern på en gammal schlagerdänga lyckades han fånga allt det som melodifestivalen saknar i fråga av känsla och integritet. Att cellospelet är att dö för fick helt stå i bakgrunden; det var den där rösten allting handlade om.

Och även om Goran Kajfes trumpet och cellon och trummaskinerna gör sitt till att sätta en melankolisk stämning på skivan så känn det sekundärt. Jag vet väldigt få svenska artister som med sin blotta stämma kan tillföra så mycket att det aldrig känns som att det är covers hen spelar utan att varje ton skapades för henom. Thåström är en, Kajsa Grytt en annan. Men sen vet jag knappt någon mer. Att sedan Wadling verkar vara en ganska sorglig karaktär (minns hans sommarprat i år med vånda) med stort behov av samarbetspartners som förstår att förvalta hans geni, gör mig nya släpp från honom lite orolig. Tur att oron verkar obefogad, den här gången också.

Läser just nu Len Browns intervjubok Möten med Morrissey, en av de få rockbiografier som jag har läst. Jag har alltid haft en slags kluvenhet till den genren. Trots att jag varit nyfiken på vad som drivit personerna bakom musiken jag älskat har jag samtidigt ingenting velat veta. Tror att det är i få genrer av litteratur som det är så accepterat med mytbilder, klichéer och att bygga research på tabloidmaterial och subjektens egna, romantiserade och hybrissvärtade uppfattningar av sig själva.

Möten med Morrissey drabbas också av det ibland. Även om Brown haft tillgång till unikt intervjumaterial som verkar ha insamlats kontinuerligt genom åren och inte lösryckt från olika källor, så blir det mycket stora och målande ordalag som ”jag tror ingen som var på spelningen den kvällen uppfattade hur enormt det vi såg var” eller ”det är inte många tillfällen i livet då allting ställs på ända som första gången då jag hörde…” och så vidare.

Men det som är så fascinerande är bilden Brown ger  av Morrissey. Han beskrivs som ett totalt hopkok av socialrealistiska såpor, queer-teorier och Oscar Wilde, Oscar Wilde och åter Oscar Wilde. Han är som den perfekta bilden av ett postmodernt ideal, som klipper ihop sig själv och hyllar källorna; som inte låter lån och stölder vara ett simpelt sätt att bygga en persona på, utan formar en sorts pastisch-agenda av motstånd ståendes på giganters axlar.

Kanske är det att hans ideal, den homosexuelle och fördömde Wilde, låg så rätt i tiden under Tatchers regim som gör just Morrisseys (för han är inte direkt ensam om strategin) hopkok farligt. Det som är taget och lånat bildar i honom ett fascinerande sätt att hantera en ytlig och förvirrande tillvaro i modernismens utmarker; att vägra svara på frågor om privatliv och sexualitet utan låta andra tala genom honom, åt honom, att låta popkultur inte bara vara sköld utan också vapen. Dessvärre leder denna oerhört konsekventa strategi till uttalanden som utanför sin kontext ter sig plumpa och ibland rasistiska. Även om man ser den tradition av vegetarianism och shock-value (Wilde var onelinernas mästare) som han bygger på så är uttalanden som verkar jämställa japanska översvämningsoffer med köttindustrins diton inte särskilt, ehm, genomtänkta. Eller, det är ju det de är, men opassande och okänsliga. Det obstinata fungerar bara fullt ut; när det är som bästa är det ett stort fuck you till patrarkat och etablisemang, när det är som sämst blir det uttalanden om kineser som en ”sub-race”.

Det är dock svårt att komma på fler som lyckats göra detta plockepin av referenser till någonting lika utmanande av samhällets normer och värderingar. Likadana artist-strategier tillämpas ju av vitt skilda typer som Tom Waits (som vill vara beatpoet) eller David Bowie (som vill vara, tja, vad har han inte velat vara). Till skillnad från dessa två är Morrissey inte utstuderat svår eller ”provocerande” sexuell för sakens skull; hans Wilde-doktrin gör honom till en som inte bara ofamnar det annorlunda som estetisk nish utan också som ett annorlundaskap som vägrar spela på det ”normalas” vilkor.

Dock är det alltid någon slags tomhet som finns hos Waits, Bowie och Morrissey; att under skalet finns inte så mycket annat än masken. Modernismens geni-ideal byttes mot ett trasigt klippdockedito. Inget av dem ger de svaret på hur vi hanterar en påfrestande senkapitalism, bara exempel på fascinerande försök.

Denna vecka lite synthigare, lite poppigare, kanske. Försöker blanda både gammalt och nytt. Om den förra listan hade nån slags deprimerad friktionslös känsla så är den här lite mer rakt på. Min största glädje är att jag äntligen tagit mig tid att lyssna på Yazoo! Så många guldkorn det finns där.

1. Åherregud.

2. Som ett Twin peaks på månen. #recensionstöntspråk

3. Isak – jag har varit så skeptisk mot din frisyr på pascalspelningar. I det här sammanhanget är det snyggt.

4. Basklarinett! Äntligen! Kanske världens rockigaste instrument.

5. Sa jag åherregud?