Bästa skivorna 2011: 19. Fruit Bats – Tripper

december 14, 2011 § Lämna en kommentar

Det var få skivor jag hade så höga förväntningar på 2011 som Tripper, och kanske var det därför jag hade så svårt att ta den till mig när den kom. Den lät mycket blekare och kanske lite tråkigare än The Ruminant Band, en av de absolut bästa skivorna 2009 och Fruit Bats bästa hittills. Eric D. Johnson har den här gången rört sig bort från det murriga 70talssound som präglade The Ruminant Band, rört till det i studion och fått Tripper att låta mer som det soloprojekt som det är än ett helbandsverk. Och man kan förstå att det var ett oundvikligt steg att ta, med tanke på att gränsen mellan att låta som en pastisch på gammal pubrock låg farligt nära, nu när Fruit Bats växt ur den lo-fi-kostym som präglade de tidiga albumen. Men under den uppklippta, lite flyende produktionen döljer Tripper flera höjdpunkter och ett lika ambitiöst historieberättande som alltid, och det blev extra tydligt när jag såg dem på Debaser Malmö. Bandet gav blod och nerv åt låtarna och lät dem ta mer plats än på albumet och blottade det genomarbetade hantverk som var låt är, även på detta album. Hade de gjort samma sak på skiva så hade den legat bra mycket längre upp på listan.

Annonser

Bästa skivorna 2011: 20. UKON och Njurmännen – Standardmodellen

december 13, 2011 § Lämna en kommentar

Kanske en av årets roligaste överraskningar. UKON är poeten som är psykoanalytiker och nu även popstjärna. Eller kanske inte. Även om Standardmodellen gick ganska obemärkt förbi i skivbruset så är detta den absurdistiska, språkreflekterande poesins möte med synthpopen en liten pärla som för UKONs mörka humor och hans ordvrängeri och gör det märkligt… dansant. Ja, faktiskt. Det kanske behövs höras för att förstås men som en förlängning av vad bob hund eller Hans Appelqvist gjort så ter det sig inte så konstigt. Det är ömsom roligt, ömsom tragiskt, alltid detaljriktikt och varsamt anpassat till någon som låter som om Doktor Kosmos möter ett uppdaterat Page. Klart roligare än poetiskt besläktade Kristina Lugns möte med EST för nåt år sedan och väldigt roligt för nån lika intresserad av poesi som av popmusik som jag.

 

 

Bästa skivorna 2011: 21. Girls – Father, Son, Holy Ghost

december 12, 2011 § Lämna en kommentar


Även om Girls inte låter sådär hundvalpsoemotståndliga och har närmat sig hybrisens hårfina kant på sitt andra albumet så var det ändå en frisk fläkt när det kom, och känns genuint intressant hela tiden. Från glam till gospel till New Wave låter Girls som en liten väldigt bestämd sekt, som gör saker på sina egna, mycket bestämda villkor. Vilket, väl i princip, är definitionen av ett bra band. Alltid spännande och med några riktigt glödheta singlar. Father, Son, Holy Ghost var stunden då Girls tog steget in i en välproducerad kostym som har chansen att utöva stordåd i framtiden.

Bästa skivorna 2011: 22. King Creosote & Jon Hopkins – Diamond Mine

december 11, 2011 § Lämna en kommentar

Nedräkningen till 2011 års bästa skivor börjar nu med en post varje dag på den här annars lite sega bloggen (plugg plugg jobb) och det är tydligt hur mycket jag grävt mer mig i gammalt det här året, hur lite nytt det egentligen är jag har lyssnat på. Dock är de som jag faktiskt givit mig tid till ganska så självskriva, kvalitet snarare än kvantitet kanske. King Creosote har varit med ett tag men han har aldrig låtit lika skör och innerlig som på det här samarbetet med Jon Hopkins. Det liksom sprakar från högtalarna. Det är en filmisk resan i sjaskiga hamnkvarter och diskbänksrealistiska skotska anonyma byar. Det påminner om mycket annat i genren i män med piano och akustisk gitarr, men detaljerna och den där jagande rösten gör den ändå till en större upplevelse än mycket annat i genren.

Harduingetmankandansatill?

november 15, 2011 § Lämna en kommentar

Jag vet inte vad som förvånar mig mest: hur sjukt svängigt och talking heads-påminnande det här är eller hur konstigt det är att se Thomas Öberg i KOSTYM.

Okej, postchock så kan man konstatera att Öbergs förkärlek för metatexter märks även på den här skivans första singelsläpp (förra var ”Popsång mot min vilja” som lät som titeln låter). Det ska bli tokigt roligt att få höra nya skivan i december. Enligt uppgift ska den vara som ett glatt syskon till ”Det överexponerade gömstället”. Efter att ha hört den här singeln tvivlar jag inte på det, även om glädjen som alltid känns lätt bedräglig när den uttrycks från denna mans penna. Man väntar bara på en tvär ordvändning, en ironisk tveksam fras.

Nu vill jag dja igen, enbart så att jag kan sätta på den här låten så fort nåt drygo säger harduingetmankandansatill och blänger argt.

november 12, 2011 § Lämna en kommentar

Lyssnar på Freddie Wadlings nya skiva med enbart bondlåtar. Som det prepubertala bond-fan jag var har jag en viss känslomässig relation till de här låtarna och Wadlings röst drar som djupt lod genom mig. Som vanligt, höll jag på att säga. Senast jag fick den där nakna sårbarheten som en istapp i huvudet var när jag såg klippet ovan, från pausen i melodifestivalen. I covern på en gammal schlagerdänga lyckades han fånga allt det som melodifestivalen saknar i fråga av känsla och integritet. Att cellospelet är att dö för fick helt stå i bakgrunden; det var den där rösten allting handlade om.

Och även om Goran Kajfes trumpet och cellon och trummaskinerna gör sitt till att sätta en melankolisk stämning på skivan så känn det sekundärt. Jag vet väldigt få svenska artister som med sin blotta stämma kan tillföra så mycket att det aldrig känns som att det är covers hen spelar utan att varje ton skapades för henom. Thåström är en, Kajsa Grytt en annan. Men sen vet jag knappt någon mer. Att sedan Wadling verkar vara en ganska sorglig karaktär (minns hans sommarprat i år med vånda) med stort behov av samarbetspartners som förstår att förvalta hans geni, gör mig nya släpp från honom lite orolig. Tur att oron verkar obefogad, den här gången också.

Mänsklig nog

november 7, 2011 § Lämna en kommentar

Har egentligen inte så mycket att säga, men det här händer typ varje höst. Att jag skriver  mindre, läser gamla författare (dock väldigt lite sånt alls nu) samt snöar in på gamla rockrävar. Dock. Vill nån anställa mig som proffesionell listmakare så vore det mitt drömjobb. Så pinsamt kul det är.